egentligen vet jag inte om jag borde skriva dethär, öppna mig för hela världen. berätta för hela världen, min hemlighet.
vissa delar av det jag kommer skriva har inte varit någon hemlighet, men vissa har jag inte berättat för någon, så nu slår jag på stort och berättar för alla, hela världen.


jag känner till två stycken som mår psykiskt dåligt, som går vid en terapeut. och sanning är, jag är avundsjuk. för dom vet och dom får prata om det. jag vet inte vad det är för fel på mig och jag behöver prata med någon om det, och då menar jag inte mina vänner, jag menar mer seriöst. en kurator, terapeut eller ja vad fan som helst. men hur fan ska jag våga ta steget, våga berätta för någon om alla saker som rör sig i mitt huvud. ångesten, viljan att vilja skada mig själv, rösterna som skriker hur jävla äckligt dum i huvudet jag är och sjävmordstankarna. och ja alla har säkert någon gång lekt med tanken att ta sitt liv. men det här är mer än det, rösterna i huvudet ber mig göra det, jag går igenom det i detalj innuti huvudet varje kväll innan jag somnar, somnar med ett leénde på läpparna. det enda som hindrar mig från att göra det är rädslan att misslyckas. bara tanken av alla blickar jag skulle få, alla dömmande blickar. ångesten som bara skulle bli ännu värre. och det skulle jag inte klara av. jag vill veta vad fan det är som är fel på mig, för när jag visar tecken på att jag mår dåligt. säger saker som låter idiotiskt i deras öron så undrar dom. och jag vill kunna svara. men samtidigt om jag fick prata med någon om det och blev frisk. vem skulle jag har varit då? utan ångesten, sorgen och smärtan. som vid det här laget har blivit en del av mig, som blivit det jag hatar mest på denna jord men samtidigt är min trygghet. vem fan skulle jag vara då? samtidigt som jag vill veta det, vem jag skulle vart om jag hade blivit den jag brukade vara. den där glada och positiva carolina, så är det ingenting som jag är mer rädd för.

jag skulle göra vad som helst för att bli av med det här, men samtidigt vågar jag inte släppa taget, släppa taget om den jag har blivit. samtidigt som jag vill vara den jag brukade va. jag saknar henne. jag vill ha tillbaka henne. vill veta vad det var som tog henne ifrån mig, som fick henne att försvinna. egentligen vet jag nog, men jag vägrar inse att jag faktiskt vet vad som är fel, men inte vågar göra något åt det.

det är komplicerat och jag skiter i om ni har fattat, om ni bryr er eller om ni tycker synd om mig, för det är det sista jag vill. att ni ska tycka synd om mig. för jag skrev det här för min egen skull, för att jag behöver förstå.

jag kommer aldrig mer bli mig själv.