maybe, you're gonna be the one that saves me.
ingen undrar, ingen vet att hon du älskar mest bär på en hemlighet
vissa delar av det jag kommer skriva har inte varit någon hemlighet, men vissa har jag inte berättat för någon, så nu slår jag på stort och berättar för alla, hela världen.
jag känner till två stycken som mår psykiskt dåligt, som går vid en terapeut. och sanning är, jag är avundsjuk. för dom vet och dom får prata om det. jag vet inte vad det är för fel på mig och jag behöver prata med någon om det, och då menar jag inte mina vänner, jag menar mer seriöst. en kurator, terapeut eller ja vad fan som helst. men hur fan ska jag våga ta steget, våga berätta för någon om alla saker som rör sig i mitt huvud. ångesten, viljan att vilja skada mig själv, rösterna som skriker hur jävla äckligt dum i huvudet jag är och sjävmordstankarna. och ja alla har säkert någon gång lekt med tanken att ta sitt liv. men det här är mer än det, rösterna i huvudet ber mig göra det, jag går igenom det i detalj innuti huvudet varje kväll innan jag somnar, somnar med ett leénde på läpparna. det enda som hindrar mig från att göra det är rädslan att misslyckas. bara tanken av alla blickar jag skulle få, alla dömmande blickar. ångesten som bara skulle bli ännu värre. och det skulle jag inte klara av. jag vill veta vad fan det är som är fel på mig, för när jag visar tecken på att jag mår dåligt. säger saker som låter idiotiskt i deras öron så undrar dom. och jag vill kunna svara. men samtidigt om jag fick prata med någon om det och blev frisk. vem skulle jag har varit då? utan ångesten, sorgen och smärtan. som vid det här laget har blivit en del av mig, som blivit det jag hatar mest på denna jord men samtidigt är min trygghet. vem fan skulle jag vara då? samtidigt som jag vill veta det, vem jag skulle vart om jag hade blivit den jag brukade vara. den där glada och positiva carolina, så är det ingenting som jag är mer rädd för.
jag skulle göra vad som helst för att bli av med det här, men samtidigt vågar jag inte släppa taget, släppa taget om den jag har blivit. samtidigt som jag vill vara den jag brukade va. jag saknar henne. jag vill ha tillbaka henne. vill veta vad det var som tog henne ifrån mig, som fick henne att försvinna. egentligen vet jag nog, men jag vägrar inse att jag faktiskt vet vad som är fel, men inte vågar göra något åt det.
det är komplicerat och jag skiter i om ni har fattat, om ni bryr er eller om ni tycker synd om mig, för det är det sista jag vill. att ni ska tycka synd om mig. för jag skrev det här för min egen skull, för att jag behöver förstå.
jag kommer aldrig mer bli mig själv.
ett helvete
Dagarna efter dom, är ett rent helvete.
Ungefär som att jag får igen för att jag varit glad.
Sen finns det dagar då jag hatar allt och alla som kommer i min väg.
Dagar då jag har lust att bara gå ut och slå ihjäl någon för att få något annat att tänka på.
Men det går aldrig en dag utan att jag tänker på dig pappa. Jag älskar dig!
jag trodde att jag skulle glömma dig
precis när du hade dött pappa, då var jag livrädd för att glömma bort dig. nu har det gått nästan sex och en halv månad och jag har insett att det aldrig kommer hända. jag tänker på dig varje dag och fäller en tår för dig varje kväll. ddet har inte gått en enda dag sen den 9.de maj som jag inte tänkt på dig. jag älskar dig.
då, nu, imorgon och föralltid.
hoppet är det sista som lämnar människan
jag har funderat, funderat och återigen funderat. funderat över vad jag vill jag har inte kommit på något klokt svar ännu men en sak är jag säker på iallfall, jag vill leva. leva för pappa. visst jag vill leva för min skulle och för mammas och mina syskons skull. men på något sett så känns det som att jag är skyldig pappa att leva livet. han hann aldrig göra det, eller på sett och vis gjorde han väl det. men han hann aldrig leva klart.
så pappa, jag skall fortsätta leva. för dig
jag pallar inte mer.
Jag mår så psykiskt jävla dåligt just nu. Och jag vet inte vad jag skall göra för att må bättre eller ställa allt till rätta. Det här funkar inte längre, det är det enda jag är säker på nu. Allt annat är så jävla oklart och jag stör mig på det som in i helvete. Jag vill vara säker. För allt som händer mej nu och allt som har hänt önskar jag inte ens att min värsta fiende skall råka ut för. Jag har tänkt det så många gånger och fantiserat, jag har tänkt göra det men när jag verkligen tänker efter så är det inte värt att försvinna, just nu skulle det vara jävligt skönt, men sen vet jag att jag skulle ångra mig. Och jag vill inte göra så mot min familj, för även om det inte känns så eller har verkat så, så vet jag att dom älskar mig. Och jag vill lyckas här i världen, jag vill inte dö utan att ha lyckats med något, det är mitt mål och det är det enda som får mig att fortsätta.
jag vet ju redan det för i helvete
jag vet, jag vet, jag vet att jag inte skall skolka och jag vet att inget blir bättre utav det, men vafan. Det blir väl inte heller bättre av att jag är där och stör dom andra och inte gör ett skit? Det blir väl inte bättre av att jag sitter där och inte kan koncentrera mig? Jag hatar allt just nu, ingenting är som det ska. Eller vad vet jag? Det kanske är såhär det ska va nu, det är iallfall såhär det har blivit. Och jag har kämpat för mitt liv för att det inte skulle hända, för att det bara skulle få vara som det alltid har varit. Men jag förlorade och nu håller det här på att förstöra mig. Det förändrar mig och jag orkar inte stå emot.
allt är sämst, men jag är ännu värre
Jag vet inte varför men jag orkar verkligen inte med skolan längre. Allt är skit och jag har börjat skolka förmycket. Min hjärna exploderar snart för jag måste få reda på varför jag inte pallar mer? Jag pratade med en på skolan i fredags och vi kom in på det här med pappa, jag började gråta och fifan vad jobbigt det var. Jag berättade inte alls mycket, men samtidigt så berättade jag mer än jag någonsin sagt till någon annan förrut. Jag ångrar det som fan. För jag vill inte att andra skall veta, jag vill inte ge dom någon anledning att tycka synd om mig. För att jag hatar när andra tycker synd om mig. För jag vet att dom pratar med andra om mig då. Jag vill börja med fotbollen igen, jag ville aldrig sluta. Men min pappas död gjorde mig svag, det förändrade mig som fan. jag orkar inte bry mig om någonting längre, förut brydde jag mig om mina betyg jag brydde mig om vad folk tyckte och jag brydde mig om allt men det enda jag bryr mig om nu är min familj. För jag är livrädd för att förlora min mamma, min bror eller min syster. Såfort jag inte vet vart dom är eller om dom är försenade börjar jag tänka ifall det hänt något, ifall dom kanske krockat och ligger på sjukhuset och kämpar för sina liv. Jag skulle inte klara av det, jag skulle försvinna och då menar jag inte bara själsligt jag menar fyskiskt också, jag skulle ta mitt eget liv om jag förlorade någon av dom också. Det skulle ha blivit för mycket helt enkelt. Innan pappa dog kunde jag inte föreställa mig ett liv utan någon av mina föräldrar eller utan någon av mina syskon och det kan jag fortfarande inte. Jag har fortfarande inte riktigt förstått att han inte är här längre, att han inte finns mer och att jag aldrig kommer få prata med han mer. Idag är det fars dag och jag önskar att jag hade fått fira den med pappa. Få ge han en present som jag alltid har gjort, få krama honom och säga "jag älskar dig" något som jag aldrig kommer få göra igen. Om jag ändå bara hade tagit vara på den tid jag fick me min pappa, varför brydde jag mig om att han drack och varför tog jag avstånd från han bara för att han svek mig fler gånger än jag kan räkna?
Pappa jag älskar dig och jag är ledsen att det blev som det blev och att jag gjorde som jag gjorde, förlåt!♥
the reason why
Har skaffat den här bloggen eftersom att jag får tydligen inte skriva vad jag vill på min andra blogg, den bloggen som ca 100 pers känner till. Aja i den här bloggen kommer jag att vara mer privat och det kommer jag sluta vara i den andra bloggen nu. För jag klarar inte av att må dåligt för fler grejer så om den bloggen är en andledning till att andra blir sura på mig så ja, då får jag väl göra något åt det! Tänkte bara berätta det. Jag kommer även skaffa en fin design till den här och göra lite personliga kategorier och sånt, någon annan gång! Då jag orkar. :)
